Frida Risberg är sedan drygt sex veckor tillsammans med hennes fackförbund Handels i konflikt med sin arbetsgivare Videomix. Detta sedan butikskedjan vägrar att skriva under ett kollektivavtal som ger Frida Risberg rätt till högst rimliga och grundläggande krav som exempelvis ob-ersättning. Nu strejkar Frida för sina rättigheter.

Jag har i flera inlägg uppmärksammat den ensamstående 24-åriga mamman Frida Risberg och hennes kamp mot arbetsgivaren. Tyvärr är det också en kamp mot majoriteten av dem som arbetar på Videomix eftersom dessa låter sig köpas genom en närvarobonus.

I dag hälsar Frida Risberg till mig här på bloggen.

Hon skriver:

Hej Mattias!!

Har precis läst din blogg och du ska veta att det du skrivit om mig betyder jättemycket!! Jag blir så glad :) Tack till dig och alla andra för ert underbara stöd, det gör att man orkar kämpa på i motvinden! TACK

av Frida Risberg den 27 oktober 2007 kl 13:34

Här nedan kan du läsa alla inlägg som jag har skrivit om Frida Risberg och hennes kamp. Visa att även du stödjer Frida genom att kommentera detta inlägg.

Frida Risberg - en förebild som inte låter sig köpas
Frida Risberg är min Idol 2007

Handels, ge Frida chansen att tala om varför

I årets gigantiska avtalsrörelse där cirka 500 nya kollektivavtal tecknas på den svenska arbetsmarknaden råder ett stabilt förhandlingsklimat. Antalet konflikter har i det närmaste halverats jämfört med avtalsrörelsen 2004.

– Det har varit få konflikter som lett till arbetsnedläggelse i år, säger Kurt Eriksson på Medlinsinstitutet till LO-tidningen.

Trots det har fackets konflikträtt varit uppe för diskussion vid tre partistämmor inom loppet av två månader.

 

Vid centerstämman i Kalmar, folkpartiets landsmöte i Västerås och nu senast på moderaternas partistämma i Gävle har konflikten vid salladsbaren i Göteborg för snart ett år sedan varit ett hett ämne i talarstolarna. Kritikerna menar att facken använder sin möjlighet att ta till stridsåtgärder i både tid och otid.

 

Trots att salladsbaren har blivit ett alldeles utmärkt slagträ i debatten väger denna konflikt tunt när Medlingsinstitutet nu presenterat fakta.

 

I år har facken tvingats att ta till sammanlagt sex lovliga strejker. Och detta under ett år då nya rikstäckande kollektivavtal tecknas på löpande band. Det ska jämföras med 2004 då den förra stora avtalsrörelsen genomfördes då hittills elva lovliga strejker hade genomförts. Det är alltså i den närmaste en halvering av antalet arbetsnedläggelser.

 

Rimligen förvånar dessa siffror Medelsvensson då den upplevda verkligheten ger sken av något helt annat än den faktiska. Men frågan är hur länge kritikerna lyckas koka soppa på en spik innan soppan uppfattas som tunn.

 

Medlingsinstitutets siffror ett kommunikativt redskap som facken nu kan använda sig av för att flytta fram sin anseendeposition. Genom god opinionsbildning kan siffrorna understödja LO i förhandlingarna med Svenskt Näringsliv om ett nytt huvudavtal.

 

Fotnot:

En strejk som är sanktionerad av ett fackförbund och som följer gällande lagstiftning och eventuella avtal om konfliktåtgärder är en lovlig strejk.

Strejker som genomförs utan stöd från fackförbund och inte följer gällande lagstiftning och avtal är en olovlig strejk. Detta kallas även vild strejk.

I onsdags avslöjade Uppdrag Granskning om hur hamburgerrestaurangerna Mcdonalds, Burger King och svenska Max Hambugare använt sig av svartstädare. Invandare har utnyttjats sju dagar i veckan med en ersättning från 5 000 kronor i månaden eller 37 kronor per timme – svart. 

 

Samtliga tre hamburgerkedjor använder sig av samma mediestrategi i programmet – den förnekande. ”Centralt kände vi ingenting till. Upphandlingarna har skett lokalt.” är kontentan från Burger Kings Nordenchefen Stefan Eriksson, från Max vd:n Richard Bergfors och McDonalds kommunikationsdirektör Raymond Mankowitz.

 

Den centrala frågan är; är det trovärdigt?

 

I ett försök att öka sin trovärdighet försöker restaurangerna nu att tvätta byken, visa på handlingskraft och det illa kvickt. Både Mcdonalds och Max redovisar på sina hemsidor hur man agerar kring avslöjandena kring slavstädningen. Mcdonalds bedyrar att de sagt upp kontraktet med Capital Städ och inlett en intern utredning. Max har redan hunnit teckna avtal med Samhall om städning.

 

Men frågan är om det räcker för att återvinna konsumentens förtroende. Rimligen kommer det att krävas mer och det kommer att kosta pengar att återvinna menyätarna. Kedjorna som redan innan haft det tufft i spåren av hälsodebatten lär få se fram emot en minst lika tuff framtid.

Även om hygienen är viktig på restauranger borde devisen ändå bli: Bättre lite skit i hörnet än svartarbetskraft.

Längden på köerna kommer att visa om restaurangerna har tappat sitt förtroende bland svenska hamburgerslukare.

P.S. Enligt uppgifter i media krävs nu hamburgerkedjorna på sjusiffriga belopp i skadestånd av Hotell- och restaurangfacket och förhoppningsvis kan alla svartjobbare nu se framemot anständiga villkor.

Under september lämnade ytterligare 22 000 a-kassan. Det betyder att ungefär 347 000 personer har lämnat a-kassan sedan årsskiftet då den höjda avgiften till a-kassan trädde i kraft.

Det visar dagsfärska siffror från Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen, IAF.

 

Det mest skrämmande är massflykten från a-kassan inte tycks avta utan snarare ha stabiliserat sig på en minskning på omkring 20 000 per månad. De senaste fyra redovisade månaderna från IAF har antalet utträden legat på mellan 20 000 och 27 000 desertörer.

 

Andelsmässigt närmar sig nu antalet oförsäkrade flyktingar tvåsiffriga procenttal.

 

Inom LO har de fyra förbunden Kommunal, IF Metall, Handels och Hotell- och restaurang tillsammans tappat över 106 000 medlemmar i a-kassan.

 

Inom tjänstesektorn har Sif och HTF, som vid årsskiftet bildar det nya facket Unionen, förlorat över 50 000 medlemmar i a-kassan.

Handels är sedan sex veckor tillbaka i konflikt med butikskedjan Videomix som vägrar teckna kollektivavtal som innehåller ob-ersättningar i nivå med liknande arbetsplatser. Sex veckor är en lång tid, särskilt när det inte händer någonting. Visserligen har Handels fått stöd av både Livs och Transport som har stoppat leveranser till butiken. Men det är väl också det enda som man har kunnat se av konflikten.

 

Som utomstående undrar man hur den budskaps- och avsändarstrategin ser ut. Jag kan inte förstå varför fackförbundet på sin hemsida väljer att ha uttalanden från förbundsordförande Lars-Anders Häggström, andre vice ordförande Tommy Tillgren och LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin. Mer von Oben kan det väl knappast bli, eller?

 

Handels är urusla på att använda de medlemmar som både haft modet och viljan att uttala sig om konflikten. Frida Risberg är ett ypperligt exempel. Hur kommer det sig att Handels inte låter henne vara ansiktet utåt i konflikten. Det är hon som ska synas i media och på hemsidan, det är henne jag som allmänhet kan tycka synd om. Huvudstrategin borde vara VARFÖR-information, det vill säga känslor. Handels som förbund ska endast serva eller sköta VAD-informationen, det vill säga förmedla konkret fakta.

 

Konsekvensen av den nu valda strategin från Handels med mer eller mindre endast VAD-information som sänds från toppen blir att arbetsgivaren kan inta den utsattes roll, den så kallade David-rollen, och peka på stora stygga facket som kommer med sina byråkrater och använder ”maffiametoder”.

 

Handels tjänar på mycket uppmärksamhet i fallet. Kommunikationens uppgift i det här fallet är alltså att underblåsa den glöd som finns i konflikten. Men det har man misslyckats med. I dagsläget pyr det knappast om Videomix-konflikten. Ju längre tid som går desto större chans för arbetsgivaren att vinna striden.

 

I dag kallade Handels till en pressträff. De skriver i ett pressmeddelande att konflikten nu går in i en ny fas. Den fasen hade behövt komma tidigare. Men framför allt hade det behövts en annan avsändare och fler knep för att hålla den mediala lågan igång.

I september sattes ett nytt rekord på svensk arbetsmarknad. Svenska löntagare arbetade sammanlagt 151 miljoner timmar per vecka i genomsnitt. Det visar färsk statistik från Statistiska Centralbyrån. Samma statistik visar också att utanförskapet ökar.

 

Skillnaden mellan dem som har arbete och dem som inte har ett jobb att gå till ökar för var dag som går. Trots att det råder brinnande högkonjunktur och svensken tokjobbar ökar ändå långtidsarbetslösheten i Sverige. Fler får allt mer att göra medan ett också ökande antal människor hamnar allt längre från arbetsmarknaden – i ett utanförskap.

 

SCB-siffrorna visar också att 277 000 personer, varav 184 000 är kvinnor, är undersysselsatta och vill öka sin arbetstid och kan göra det inom 14 dagar.

 

Så sent som förra månaden presenterade regeringen i sitt budgetförslag krav på åtstramning av villkoren för deltidsarbetslösa som från och med årsskiftet får maximalt 75 ersättningsdagar. I samma budget vill regeringen även sänka ersättning i sjukpenningen. Statsminister Fredrik Reinfeldt motiverade försämringarna med att ”drivkraften för arbete har varit otydlig”.

 

Svensken jobbar som aldrig förr men behöver ändå piskas till arbete. Självklart, eller hur, inte sant.

Den 21 december 2006 utbytte IF Metall och Teknikföretagen krav i avtalsrörelsen. Det sågs som det riktiga startskotten på den största avtalsrörelsen på flera decennier på svensk arbetsmarknad där ungefär 500 kollektivavtal förhandlas om.

 

I en avtalsrörelse har både förhandlaren och kommunikatören som mål att bra avtal ska tecknas som innehåller goda arbetsvillkor.

 

För kommunikatören finns dock ett tillägg, ordet upplevas. Det viktigaste för kommunikatören är inte vad som egentligen står i avtalen eller vilka villkor som förhandlas fram utan att förhandlingsresultatet upplevs som en framgång av medlemmar och allmänhet.

 

Givetvis finns ett nära samspel mellan vilka villkor som egentligen förhandlas fram och vad som upplevs som bra avtal och goda arbetsvillkor. Men det finns en liten men tydlig skillnad.

 

Ett exempel: Ett av Teknikföretagens krav var så kallade öppningsklausuler. Dessa klausuler skulle tillåta att arbetsgivare och fack lokalt kom överens om sämre arbetsvillkor än vad det centrala kollektivavtalet tillåter.

 

Arbetsgivarna hade redan på sommaren under Almedalsveckan lanserat idén och många förväntade sig att Teknikföretagen skulle driva detta krav hårt.

 

Men redan samma kväll som parterna utbytte krav kunde den som såg Aktuellts 18-sändning mer eller mindre avskriva öppningsklausulerna från listan på krav som arbetsgivarna tänkte driva hårt. Teknikföretagens vd Anders Narvinger svarade då, när han fick frågan om öppningsklausulerna var ett viktigt krav, något i stil med att han ”var övertygad om att öppningsklausuler eller något liknande kommer att finnas i Sverige i framtiden.”

 

Uttalande kan inte tolkas på annat sätt än att kravet om öppningsklausuler inte var så allvarligt menat i denna avtalsrörelse.

 

För en förhandlare på ett fackförbund är detta givetvis positivt. Av naturliga skäl ville förhandlarna ha bort öppningsklausuler från dagordningen så fort som möjligt. Det fanns ett underliggande hot i kravet.

 

Kommunikatören hade dock inte lika bråttom med att få bort klausulerna från dagordningen. Dessa klausuler fungerade nämligen bra som ett kommunikativt redskap för att mobilisera lokala krafter runt om i landet. Dessutom framstår facket som mer framgångsrikt om klausulerna finns med länge på dagordningen för att sedan strykas strax innan ett avtal tecknas.

 

Förhandlaren påverkar och styr genom de direkta förhandlingarna kommunikatörens villkor och uppgift för att uppnå målet. Men det är inte bara kommunikatören som är beroende av förhandlaren och förhandlingen. Förhandlaren är också beroende av vad som kommuniceras och hur det uppfattas av medlemmar och allmänhet. God kommunikation – opinionsbildning – ger direkt stöd i själva förhandlingen. Det spelar ju ingen roll hur bra avtal förhandlaren tecknar om dessa ändå uppfattas som något negativt eller inte uppfattas alls av slutmålgruppen.

 

Denna insikt är viktig att ha med sig i sitt vardagliga arbete som kommunikatör eller som förhandlare – även i dag. Om IF Metall vill förändra synen på jämställdhetspotter krävs att förbundet anlägger ett bredare perspektiv än förhandlarens.

Läs även:

Genom att lyssna kan IF Metall vända pottopinionen 

Frågan är om det är värt priset med en offentlig pottdebatt

Man höjer på ögonbrynen över IF Metalls pottutspel

För tillfället är det mer spännande att följa förhandlingarna om ett nytt kollektivavtal för journalisterna inom public service än vad det är att titta på själva tv-programmen.

 

Arbetsgivarna SRAO lämnade i dag ett positivt svar på medlarnas bud. Även Journalistförbundet svarade ja men med vissa villkor.

 

Det har gjort att medlarna, för att vinna mer tid, har bett journalisterna att skjuta på den strejk som skulle ha inletts imorgon klockan 10.00 på sex orter. Det har journalisterna gått med på vilket betyder att strejken träder i kraft på torsdag om inget avtal är träffat innan dess.

 

Det går inte tolka annat än positivt och att ett nytt avtal nu är nära. Annars finns det ingen anledning för journalisterna att gå med på att skjuta på sitt varsel.

 

Men nära skjuter ingen hare. Avtalet är inte i hamn innan det är undertecknat av båda parter. Det krävs väl ingen kvalificerad gissning för att komma fram till att det med största sannolikhet är anställningsvillkoren som spökar. Och det kan inte vara en lätt match för en medlare att ro hem det två parter har försökt med i snart 200 dagar efter att avtalet löpte ut utan att lyckas.

Än är inte blecket på pappret. Men helt klart är att förhandlingarna närmar sig en upplösning. Frågan är vad det blir för slut; ett tufft som med blod, svett och tårar korar en hjälte eller en mer mjuk och fin med två parter som försonas. Ingen vet. Det är det som gör det spännande. Verklighetens tv-underhållning är inte mallad i Hollywood.

I dag släcktes de sista delarna av det analoga nätet i Sverige. Nu är det digitalt för hela slanten. Men eventuellt slocknar även detta redan på onsdag – åtminstone delvis. Då kan varslet i de pågående löneförhandlingarna för 2 500 journalister på Sveriges Radio, Sveriges Television och utbildningsradion träda i kraft.

 

Allt hänger nu om medlarna lyckas ena parterna innan dess. Nu ligger ett bud på bordet. Medlarna har krävt svar till tisdag klockan 17.00. Visserligen finns chansen för medlarna att komma med ytterligare ett bud innan journalisternas varsel om två dagars arbetsnedläggelse träder i kraft på onsdag klockan 10.00 på en rad orter runt om i landet. Men finns inget avtal på tisdag klockan 17.00 ser läget uppenbarligen mycket tufft ut.

 

I dessa förhandlingar är inte enligt Journalistförbundet inte lönerna den stora stötestenen utan anställningstryggheten. Mer än var fjärde journalist inom public service har en otrygg anställning, visar en undersökning som förbundet lät göra häromåret.

 

Vid Journalistförbundets senaste kongress var ombuden tämligen eniga: Vi kräver ökad trygghet.

 

I dag har journalisterna vid public service varit utan avtal i 198 dagar. Det är pinsamt att arbetsgivaren hos statligt ägda medium inte kan visa ett större omdöme och vara ett föredöme.

 

I och med varslet ökar nu pressen på arbetsgivarna. Om ett avtal inte är tecknat innan fredag ligger fler varsel i vassen och väntar.

 

Kongressklubban på Sif:s och HTF:s gemensamma kongress i Västerås hann precis falla i bordet innan Mari-Ann Krantz, ordförande för det nybildade Union som formellt kör igång vid årsskiftet, konstaterade att maktstrukturerna på svensk arbetsmarknad behöver ritas om.

– Allt för mycket bestäms i dag av LO, sade hon i Ekot:s lördagsintervju i helgen.

 

Det nybildade Unionen kommer att ha cirka 500 000 medlemmar på 66 000 arbetsplatser. Det blir en gigant på svensk arbetsmarknad. Med det i åtanke är det högst naturligt att Mari-Ann Krantz kräver ökat inflytande för Unionen.

 

Men hennes uttalande har fler dimensioner än så. Dels växer tjänstesektorn i Sverige. Fler människor arbetar inom yrken som klassas som tjänsteyrken. I förhållande till LO ökar TCO i betydelse för svensk arbetsmarknad och för det svenska samhället i stort.

 

När den borgerliga regeringen vid årsskiftet höjde avgiften till a-kassan och slopade avdragsrätten för både fack- och a-kasseavgiften började en massflykt från facken. Hittills är LO-förbunden de största förlorarna av denna omvända politiska reform. LO-tidningen gjorde i mitten av september en sammanställning som visade att LO-förbunden sammanlagt tappat närmare 100 000 medlemmar medan TCO-förbunden ”endast” förlorat 40 000 medlemmar. Även om LO-förbunden traditionellt sett är bättre på att organisera arbetare i fackförbund än vad TCO-förbunden är att organisera tjänstemän, har LO-förbunden fått sig en rejäl törn i detta avseende.

 

Under industriavtalets tio år och fyra avtalsrörelser har Mari-Ann Krantz och Sif känt – även om detta aldrig varit uttalat – att tjänstemännen har ett för litet inflytande när fackförbunden samordnar sig och förhandlar ihop. LO-förbunden har dessutom haft en LO-samordning att ta hänsyn till. I praktiken har det inneburit att tjänstemän och akademiker ibland har fått acceptera kraven från LO-samordningen för att få ihop industrisamordningen. Det vill nu Mari-Ann Krantz ändra på:

– Det kan inte och får inte vara så framöver att det är LO, som avgör vilken nivå vi ska ta ut på löneökningar fortsättningsvis, säger hon i Ekot:s lördagsintervju.

 

Mari-Ann Krantz och Unionen vill öka sitt inflytande i kommande avtalsrörelser på bekostnad av LO-förbunden. I skottgluggen hamnar bland annat IF Metall som tvingas välja mellan bibehållen inflytande för LO eller ökat makt till TCO. Men IF Metall verkar inte ha svårt att välja. Förbundets avtalssekretare Anders Tiderman har i samband med den uppkomna debatten inom LO om modellen med jämställdhetspotter sagt att IF Metall överger LO-samordningen i nästa avtalsrörelse om inte förbunden skrotar pottmodellen.

 

Men ett med ett större inflytande följer automatiskt ett större ansvar. Frågan är om Unionen är moget för denna ökade makt. Frågan är om det nya förbundet klarar av att vara den ledare inom industriavtalet som Metall och sedermera IF Metall varit.

 

Det paradoxala med Unionen – som utifrån sitt namn att döma rimligen ska ena – är att förbundet snarare kan hjälpa till att skapa en splittring mellan fackförbunden på arbetsmarknaden.

Efterfrågan på arbetskraft är tokhög och arbetslösheten rekordlåg – den lägsta på 16 år. Ändå ökar det utanförskap som moderatledaren Fredrik Reinfeldt pekade ut som sin och sitt partis största fiende. Närmare 50 000 personer är i dag långtidsarbetslösa. Det är fler än för ett år sedan. Samtidigt visar färska siffror från Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen, IAF, att den utbetalda ersättningen till arbetslösa sjunker jämfört med förra året. 

I september fick en arbetslös i genomsnitt 542 kronor per ersättningsdag. Det är en minskning med 37 kronor per dag jämför med förra året. 

För hela månaden motsvarar det en ersättning på cirka 10 840 kronor. Det är en minskning med närmare 1 000 kronor jämfört med förra året. När sedan skattmasen tagit sitt återstår ungefär 7 500 kronor. Det är inte mycket att hänga i granen – eller risbusken – för någon finare växt lär den arbetslöse knappast ha råd med. 

De personer som har tvingats till en längre tid i arbetslöshet pressas ekonomiskt än hårdare när ersättningen sjunker efter 300 dagar ned till 65 procent av den tidigare inkomsten. Det står i bjärt kontrast till de skattesänkningar som de välbärgade i samhället har fått under året genom sänkt skatt på inkomst, slopande av förmögenhetsskatt och den avskalade och nya varianten på fastighetsskatt. 

Det är tragiskt och skamligt att vi i Sverige år 2007 inte har viljan att bygga ett samhälle där alla får vara med utan där mindre lyckligt lottade stöts bort.

LO genomför just nu lönepolitiska konferenser runt om i landet för att diskutera slutsatserna i avtalsrörelsen och framtida lönenormering. Nu kräver IF Metall att få vara med i panelen vid de konferenser som återstår eftersom anser att man blivit missförstådda i debatten om jämställdhetspotten. IF Metall gör rätt i att öppna för en intern diskussion inom LO. Frågan är varför man valde att föra en debatt via media i första läget.

 

När IF Metall äntrar scenen på dessa konferenser är det kommunikativa avståndet till mottagarna av budskapet längre än vad det hade varit om förbundet låtit bli den skyttegravstaktik man använt sig av de senaste veckorna via media. Budskapet förbundet har använts sig av kan mer eller mindre sammanfattas i hot om att välja bort LO-samordningen i kommande avtalsrörelse om inte övriga förbund skrotar jämställdhetspotterna till förmån för satsningar på lägsta löner. Med detta budskap övertygar IF Metall inte många meningsmotståndare. Det snarare ökar de klyftor som förbundet vill täppa till.

 

Antingen kan dessa konferenser bli en dörröppnare eller, vid ett fortsatt hot-budskap, fungera som spiken i kistan för LO-samordningen.

 

IF Metall behöver insupa en skopa ödmjukhet och inse att all kommunikation beror på sändarens insikt och konsekvensdragning av mottagarens villkor.

 

Likt förhandlare sätter upp mål inför förhandlingar ska även kommunikatören sätt upp mål. I detta fall är det kommunikativa målet uppenbart; att förändra attityden hos mottagaren kring satsningen lägsta lön.

 

För att jag ska kunna förändra attityden behöver jag först ta reda på var mottagaren befinner sig nu. Annars vet jag ju faktiskt inte vilka argument jag ska använda.

 

Det innebär att förbundet framför allt ska lyssna på konferenserna på vad anhängarna av jämställdhetspotter har att säga och bland annat fråga dem vad de vill uppnå med potterna, hur de tycker att man ska hantera branscher och företag där det uppenbarligen slår snett med pottmodellen.

 

Jag är av den åsikten att i sak har IF Metall rätt i att det är bättre att satsa på lägsta löner snarare än jämställdhetspotter. Men när mottagaren inte är mottaglig för mitt budskap gäller det för mig att inse det och anpassa mitt budskap.

 

Lyckas IF Metall lyssna är jag övertygad om att förbundet vinner över sina meningsmotståndare.

Mer om IF Metalls pottutspel:

Frågan är om det är värt priset med en offentlig pottdebatt

Man höjer på ögonbrynen över IF Metalls pottutspel

Journalistförbundet har verkligen en tuff avtalsrörelsen. Förbundet har redan tidigare tvingats till konfliktåtgärder för medlemmarna inom dagspressen. I fredags tvingade Journalistförbundet att konstatera att förhandlingarna för medlemmarna hos Sveriges Radio, Sveriges Television och Utbildningsradion kört fast rejält. Konfliktfonden är öppnad och inga fler förhandlingar är inbokade.

 

Förhandlingsläget är låst, uppger Journalistförbundet på sin hemsida. Medlemmarna har varit utan avtal i 190 dagar. Anledningen är att arbetsgivarna kräver möjlighet till fler korta anställningar. Men journalisterna står på sig och vägrar öppna dörren för ytterligare otrygghet.

Visst har man förståelse för detta hårdnackade motstånd. Yrket ses väl knappast som en förebild vad det gäller anställningstryggheten. En undersökning som Journalistförbundet gjorde för något år sedan visade att hela 25 procent av journalisterna vid Sveriges Radio och Sveriges Television hade visstidsanställningar.

Journalistförbundet har också ett tydligt mandat från senaste kongressen där ombuden krävde att något måste göras åt de otrygga anställningarna.

Journalistförbundet har i förhandlingarna frågat motparten SRAO varför det behövs ytterligare en otrygg anställningsform, men inte fått några förklaringar av vilket behov företagen har.

För att medlemmarna skulle få ut sina löner erbjöd förbundet ett kort avtal, för att under den tiden kunna arbeta vidare med frågan om anställningsformer. Även detta förslag avvisade arbetsgivarna.

En undrande frågar sig hur man kan stötta journalisterna. Kanske är det genom att inte titta på Sveriges Television och inte lyssna på Sveriges Radio. En annan – och av vissa en väl beprövad företeelse fast kanske inte i detta syfte – är att strunta i att betala tv-licensen.

Det var väl knappast någon kioskvältare att ombuden på Sif:s och HTF:s gemensamma kongress i Västerås sade ja till en sammanslagning av de båda förbunden från och med den 1 januari 2008. Unionen blir det största fackförbundet inom det privata näringslivet med närmare en halv miljon medlemmar på 66 000 arbetsplatser. Det nya förbundet lär sträva efter ett större inflytande när nya kollektivavtal ska tecknas 2010 inom ramen för industriavtalet.

 

Sammanslagningen mellan HTF och Sif till Unionen kommer inte att bli intressant för utomstående förrän hösten 2009. Då ska facken inom industrin enas om en gemensam avtalspolitisk plattform. Frågan är hur nya Unionen kommer att hantera sin nya position som det största fackförbundet inom industriavtalet. Med tanke på att det under hela industriavtalets tio år har gnytts lite från tjänstemannahåll om Metalls och sedermera IF Metalls starka position inom Facken inom industrin.

 

Ingen kunde undgå den glädje som Sif:s ordförande Mari-Ann Krantz utstrålade när hon och Sif fick teckna det första avtalet i årets avtalsrörelse. Detta efter att IF Metall, som krattat manegen i förhandlingarna, snubblat på mållinjen när inte alla delegationer var beredda att acceptera budet från de opartiska ordförandena.

 

Industriavtalet har nu fyra avtalsrörelser bakom sig. Trycket på industriavtalet som det lönenormerande fundamentet på svensk arbetsmarknad har ökat i år. Numer ifrågasätts avtalet av både fack och arbetsgivare utanför industrisektorn. Frågan är om parterna inom Facken inom industrin klarar av att samordna sig dels för att försvara industriavtalets position och sedan forma trupperna inför en ny avtalsrörelse. Hela verkstadsindustrin har då helt nya aktörer sedan avtalets tillkomst.  Metall, Sif, och Cf har blivit IF Metall, Unionen och Sveriges ingenjörer. På andra sidan förhandlingsbordet har Verkstadsföreningen blivit Teknikföretagen, vilket i och för sig bara är en förändring med en kosmetisk karaktär.

 

En av veckans stora händelser var ett rungande ja i Västerås. Men beslutet blir intressant först hösten 2009.

IF Metall kastar in ytterligare bränsle i debatten om jämställdhetspottens framtid. Nu veckan publicerade förbundet en inspelning på webb-tv med IF Metalls avtalssekreterare Anders Tiderman. Han säger bland annat:

– Vi vill göra en klar markering. Kommer LO-samordningen inför nästa avtalsrörelse innehålla ett krav på en jämställdhetspott, då vill vi inte vara med.

Det var i förra veckan som förbundet återstartade den debatt man förlorade i avtalsrörelsens inledningsskede. Rimligen har IF Metall fört en intern diskussion inom LO men misslyckats och försöker nu att pressa andra förbund till förhandlingsbordet för att kunna göra upp om en ny gemensam ordnig. Men har man verkligen tömt alla möjliga vägar – flera år i förväg – till interna lösningar för att slippa den massiva kritik förbundet får genom att välja den offentliga strategin? Är det så bråttom att starta den offentliga debatten?

 

Det skulle bli ett helt annat ljud i skällan om IF Metall lyckades göra upp med exempelvis Kommunal om problematiken kring orättvisa löneskillnader mellan könen och sedan presentera dem gemensamt externt. Men det gör man inte genom att gräva ner sig i en skyttegravsdebatt. Det polariserar snarare.

 

Frågan är om IF Metall inte också undervärderar riskerna för varumärket och för fackförbundet inom en mansdominerad industrisektor genom att välja den väg man gör.

 

Ordet varumärke kommer från engelskans branding, som har sitt ursprung hos de amerikanska cowboysen som brännmärkte sin boskap bland annat för att kunna visa på ursprung och kvalitet vid försäljning.

 

IF Metall spelar ett högt spel med sitt nya varumärke. För det första riskerar förbundet genom en offentlig debatt att öka splittringen inom LO än mer. Dessutom är risken överhängande för att gemene man ska få en felaktig bild av vad förbundet egentligen vill, det vill säga minska löneskillnaderna mellan könen. Förbundet riskerar nu självt att brännmärka sitt varumärke som en symbol för kvinnolönemotståndare.

Läs också:

Man höjer på ögonbrynen över IF Metalls pottutspel