På tio år har LO-förbunden tappat 450 000 medlemmar. Det motsvarar hela IF Metall, och ytterligare 40 000 personer. Självklart spelar den borgerliga regeringens dramatiska höjningar av fack och a-kasseavgift det senaste året in i dessa trista siffror. Men även den socialdemokratiska politiken har stor inverkan.

För tio år sedan rensade socialdemokraterna upp i det ekonomiska träsk som den borgerliga regeringen lämnade efter sig i början av 1990-talet. Medborgarna erbjöds mest åtstramningar. Men en av förra årtiondets största satsningar Kunskapslyftet och den utbyggda Högskolan ger nu avtryck i fackens medlemssiffror. Framgångsrik socialdemokratisk politik har minskat antalet medlemmar hos framför allt LO.

Samtidigt har Saco-förbunden ökat med 113 000 medlemmar, vilket är ett tecken på att Sverige har lyft sig kunskapsmässigt.

Att trenden ändå är en sjunkande organisationsgrad på arbetsmarknaden har rimligen flera orsaker. Förutom den redan nämnda borgerliga politiken brukar även högkonjunktur innebära minskat intresse för fackligt medlemskap. Den fackliga kulturen är heller inte lika stark bland akademiker som bland exempelvis industriarbetare.

För facken och ytterst medlemmarna är tappet allvarligt och innebär minskat inflytande på arbetsplatsen och i samhället. Facken jagar febrilt kostnader och de hål som får medlemmarna att fly. Flera förbund satsar också sammanlagt över 100 miljoner kronor i rekryteringskampanjer. En intressant och högst relevant fråga i detta sammanhang är varför trots allt så många väljer att betala hundratals kronor varje månad till facket.